Digital rättighetshantering (DRM)

DRM är en teknisk lösning på upphovsrättsproblematiken för elektroniska verk. Flera aktörer ser DRM som en affärsmöjlighet och bedriver kraftfulla lobbyingkampanjer världen över för att påverka juridiken i riktning mot DRM. Bland dessa aktörer finner vi Microsoft och musikindustrin. Exempelvis fick ljud och videoupptagningar från Olympiska spelen 2004 endast spelas upp på Microsoftmjukvara. Svensk upphovsrätt anpassas i steg i linje med DRM. Bodströms självmål. Enligt svensk upphovsrättslagstiftning är det sedan april 2004 inte tillåtet att avkoda elektroniska verk om det kan misstänkas att de har ett tekniskt skydd, annat än med teknik från det tekniska skyddets huvudman.

DRM-motståndarna hävdar att tekniken motverkar sitt syfte och inte är bra varken för verkens upphovsmän, samhället eller industrin. Man hävdar att aktörer i musik-, film- och mjukvaruindustrin har uppfunnit en affärsmodell och nu håller på att göra den juridiskt giltig i efterhand.

Nedan följer Cory Doctorows föreläsning om DRM för Microssoft Research Group, Redmond 17 juni 2004. Översättning av Ulf Benjaminsson.

DRM fungerar inte!

Var hälsade medpirater! Arrrrr!

Jag har kommit hit idag för att prata om upphovsrätt, teknik och digital rättighetshantering (DRM). Jag arbetar för Electronic Frontier Foundation med dessa spörsmål (oftast), och bor i London. Jag är ingen jurist, mer ett språkrör eller en aktivist, men då och då rakar de mig och klär mig i kostym och skickar mig till något standardorgan eller FN för att ställa till bråk. Jag spenderar cirka tre veckor i månaden på resande fot och gör fullständigt bisarra saker, som att besöka Microsoft och tala med dem om DRM.

Jag för ett dubbelliv - jag är också en science-fiction författare. Det innebär att jag har ett visst personligt intresse i de problem som digital rättighetshantering innebär, eftersom att jag drömt om att kunna försörja mig på skrivandet sedan jag var tolv år gammal. Det ska erkännas att mina intellektuella egendomar inte är lika stora som era - men jag lovar er att de är precis lika viktiga för mig som era är för er.

Jag är här för att övertyga er om:

1. att DRM inte fungerar
2. att DRM är dåligt för samhället
3. att DRM är dåligt för affärslivet
4. att DRM är dåligt för artisterna
5. att DRM är dåligt för Microsoft

Det är stora ord. Microsoft har lagt väldigt mycket pengar i DRM-systemen, och spenderat väldigt mycket tid med att skicka människor som Martha, Brian och Peter till olika rökfyllda rum för att försäkra sig om att Microsofts DRM har en plats i framtiden. Företag som Microsoft styr som en gammal Buick, och den här frågan har fått upp sådan fart att det kommer bli svårt att stanna utan att köra motorblocket hela vägen in i förarsätet. I bästa fall kan Microsoft omdirigera en del av energin åt sidan, och göra oss alla en stor tjänst.

1. DRM fungerar inte

Den här delen kan vi bryta ner i två mindre delar;

1. först en snabb uppfriskning av våra kryptografiska kunskaper
2. sedan applicerar vi det på DRM.

Kryptografi - hemligt skrivande - är läran om att hålla hemligheter. Den involverar tre parter: en sändare, en mottagare och en angripare (ja, det kan givetvis vara flera sändare, angripare och mottagare - men låt oss hålla det enkelt). Vi brukar kalla dem Alice, Bob och Carol.

Ponera att vi levde under Ceasars tid - det Galliska Kriget. Du behöver skicka meddelanden fram och tillbaka till dina generaler, och du föredrar att fienden inte får tag i dem. Du kan anta att vem som än fångar upp ditt meddelande är analfabet - men det är ett antagande som du riskerar imperiet på. Du kan skicka dina meddelanden med en pålitlig budbärare som tuggar sönder och sväljer dem om han blir tillfångatagen - men det hjälper dig inte ifall Brad Pitt och hans kjolklädda män skjuter ner honom utan förvarning.

Så du krypterar dina meddelanden med någonting som ROT-13, då alla tecken roteras halvägs genom det engelska alfabetet. A blir N, B blir O, C blir P och så vidare. För att dekryptera detta så lägger man till tretton, så N blir A och B blir O, osv. Det är ett väldigt simpelt system och så snart som någon kommer på din algoritm så är din hemlighet avslöjad.

Så om du är Ceasar spenderar du mycket tid på att oroa dig för att hålla dina budbärare och deras laster hemliga. Förstår du?

Du är Agustus och du vill skicka ett meddelande till Brad utan att Caceous får tag i det. Du ger ditt meddelande till Diotomaceous - den snabbaste löparen i hela riket - och du krypterar det med ROT-13 och skickar iväg honom mitt i natten så att ingen vet om att du skickat det. Caceous har spioner överallt, i garnisonen och på vägarna, och om någon av dem sätter en pil i Diotomaceous så har de meddelandet, och om de sedan listar ut krypteringen så är du körd.

Så meddelandets existens är hemlig. Krypteringen är hemlig. Den krypterade texten är hemlig. Det är många hemligheter, och ju fler hemligheter du har, desto mindre säker är du - speciellt om du delat med dig av hemligheterna med andra. Delade hemligheter är egentligen inte särskilt hemliga längre.

Tiden går och saker händer, Tesla uppfinner radion och Marconi tar åt sig äran för det. Det innebär både bra och dåliga saker för krypteringen. Å ena sidan kan du skicka dina meddelanden varhelst det står en mottagare - vilket är jättebra för modiga femtekolonnare som arbetar bakom fiendens linjer. Å andra sidan - vem som helst med en antenn kan lyssna på meddelandet, vilket innebär att det inte längre är praktiskt möjligt att hålla meddelandets existens hemlig. Närhelst Adolf skickar ett meddelande till Berlin så kan han anta att Churchill också hör det.

Vilket är helt okej, för nu har vi datorer - stora klumpiga primitiva mekaniska datorer, men datorer likafullt. Datorer är maskiner byggda för att ordna med siffror, så forskare på båda sidor påbörjar en kapplöpning i jakten på det smartaste sättet att omordna sifferrepresenterad text så att den andra sidan inte kan ordna tillbaka den. Meddelandets existens är inte längre hemlig, men chiffret är det.

Men det är fortfarande för många hemligheter - om Bobby lyckas få tag på en av Adolfs Enigma-maskiner så kan han ge Churchill alla möjliga sorters upplysningar. Jag menar - det var ju bra för Churchill och oss, men taskigt för Adolf. Till syvende och sist är det synd för alla som vill hålla en hemlighet hemlig.

Därav nyckeln. Ett chiffer som använder en nyckel är ännu säkrare. Även om chiffret är avslöjat, även om meddelandet är uppsnappat - utan nyckeln (eller en forcering) så är meddelandet oläsligt. Detta blir ännu viktigare efter kriget, eftersom att vi börjar inse vad jag kallar för Bruce Schneiers lag: "vem som helst kan upfinna ett säkerhetssystem så bra att han eller hon inte kan knäcka det".

Det innebär att det enda sätt på vilket du kan testa om du gjort misstag i ditt chiffer är att ge det till alla smarta människor du kan, och be dem att försöka knäcka det. Utan detta viktiga steg så kommer du leva i det blå, då en angripare har knäckt ditt chiffer för länge sedan och i hemlighet dechiffrerar alla meddelanden du skickar.

Det bästa av allt är att det bara finns en hemlighet; nyckeln. Och med ett dubbelnyckels-schiffer så blir det mycket enklare för Alice och Bob att hålla sina hemligheter ifrån Carol, även om de aldrig träffats. Så länge Alice och Bob kan hålla sina nycklar hemliga så kan de anta att Carol inte kommer få tillgång till deras meddelanden i klartext, även om hon har chiffret och chiffertexten. Passande nog är nycklarna de kortaste och enklaste hemligheterna också, så det är jättenkelt att hålla Carol utanför. Hurra för Bob och Alice.

Nu applicerar vi detta på DRM.

I DRM är angriparen densamma som mottagaren. Det är inte Alice och Bob och Carol. Det är bara Alice och Bob. Alice säljer en DVD till Bob. Hon säljer honom en DVD-spelare också. DVDn är en film, låt oss säga Pirates Of The Carribbean - och den är chiffrerad med en algorithm som kallas CSS - Content Scrambling System. DVD-spelaren har en CSS-dechiffrerare.

Låt oss nu fundera på vad som är hemligheten här: schiffret är välkänt. Schiffertexten är helt klart i fiendens händer - och? Så länge nyckeln hålls hemlig för angriparen så kan Alice ta det lugnt.

Men detta är kruxet. Alice vill att Bob köper Pirates Of The Carribbean av henne. Bob tänker bara köpa Pirates Of The Caribbean om han kan dechiffrera den CSS-krypterade filmen på hans DVD-spelare. Annars är skivan bara användbar för Bob som bordsunderlägg. Så Alice måste ge Bob - angriparen - chiffernyckeln, chiffret och chiffertexten.

Visst låter det smart?

DRM-system forceras på minuter, ibland dagar. Sällan tar de en månad. Det är inte för att människorna som skapar dem är dumma. Det är för att folket som knäcker dem är smarta. Det är inte för att det är fel i algoritmerna. I slutändan så delar alla DRM-system samma svaghet: de förser sina angripare med chiffret, chiffernyckeln och chiffertexten. I det läget är inte hemligheten längre hemlig.

2. DRM är dåligt för samhället

Sträck upp handen om du tänker någonting i stil med, "Men DRM behöver inte vara ett skydd emot smarta användare, bara mot genomsnittsindivider! Det är som ett farthinder!" Ner med händerna igen. Båda påståendena är vanföreställningar av två anledningar; en teknisk och en social. De är båda dåliga för samhället.

Den tekniska anledningen: Jag behöver inte vara en crackare för att knäcka ditt DRM. Jag behöver bara kunna söka på Google eller Kazaa - eller vilket annat sökverktyg som helst för att hitta klartexten som någon smartare än jag redan har extraherat.

Sträck upp handen om du tänker något i stil med, "men NGSCB kan ordna det här problemet: vi låser fast alla hemligheter på kretskorten och förseglar alltihop med epoxy." Ner med händerna.

Sträck upp din hand om du är en medförfattare till the The Darknet Paper. Alla i första gruppen - säg hej till medförfattarna. Det här är en studie som säger, bland annat, att DRM kommer att misslyckas av just den här anledningen.

Här är den sociala anledningen att DRM misslyckas: att hålla en hederliganvändare hederlig är som att hålla en lång användare lång. DRM-försäljare säger att deras teknik ska skydda mot genomsnittsanvändaren, inte mot organiserade kriminella organisationer som de Ukrainska piraterna som trycker ut miljontals högkvalitativa förfalskningar. Det är inte ett skydd mot kunniga gymnasieelever. Det ska inte vara ett skydd mot vem som än vet hur man redigerar sitt systemregister, eller trycker ner shift-tangenten vid rätt ögonblick, eller hur man använder en sökmotor. När allt kommer omkring så är användaren DRM ska skydda mot den mest osofistikerade och minst kapabla av oss.

Detta är en sann historia om en användare jag känner som blev hindrad av DRM. Hon är smart, högskoleutbildad och vet ingenting om tekniska saker. Hon har tre barn. Hon har en DVD i vardagsrummet och en gammal VHS-apparat i barnens lekrum. En dag köpte hon Toy Story på DVD åt ungarna. Det är betydande investering, och med tanke på den syltkladdiga naturen av allt som barnen får tag på, så bestämde hon sig för att spela in en kopia av DVDn på VHS och ge den till ungarna - då skulle hon kunna göra en ny kopia när den första gav upp. Hon kopplade DVDn till videospelaren och tryckte play på DVDn och record på videoapparaten och väntade.

Innan jag fortsätter vill jag att vi alla stannar upp ett ögonblick och förundras över detta. Här har vi någon som i princip är teknofob, men som kunnat skapa en mental modell med tillräcklig precision för att lista ut att hon kan koppla ihop kablarna i rätt ordning och göra en analog kopia av sin digitala skiva. Jag föreställer mig att många av er är sin familjs främsta tekniksupport - hade det inte varit underbart om alla våra icke tekniska vänner hade varit lika uppfinningsrika?

Jag vill också påpeka att det här är den beryktade ärliga användaren. Hon gör inte en kopia åt sina grannar. Hon gör inte en kopia för att sälja på en filt i något i gathörn. Hon rippar den inte till sin hårdisk, DivX-komprimerar den och lägger upp den på något fildelningsnätverk. Hon gör något hederligt - flyttar den ifrån ett format till ett annat. Men hon misslyckas.

Det finns ett DRM-system kallat Macrovision inbyggt - enligt lag - i alla DVD-spelare och VHS-spelare, som sabbar signalen så att alla inspelningar gjorda på det här sättet blir fullständigt oanvändbara. Macrovision kan man ta sig förbi för hundra spänn med en liten pryl som finns att köpa på eBay. Men vår förbrytare vet inte det. Hon är hederlig. Teknologiskt osofistikerad. Inte dum, märk väl - bara naiv.

The Darknet Paper talar om denna möjligheten: det förutspår också vad denna person kommer att göra i det långa loppet. Hon kommer få reda på Kazaa och nästa gång hon vill ha en film till ungarna så laddar hon ner den ifrån nätet och bränner ut den åt dem. I ett försök att fördröja den dagen så länge som möjligt så har våra lagskapare och stora rättighethavarintressen kommit fram med en katastrofal strategi kallad "anticircumvention" (kringåendeskydd).

Det fungerar så här: om du sätter ett lås - en åtkomstkontroll - runt ett copyrightskyddat verk så är det olagligt att forcera det låset. Det är olagligt att skapa ett verktyg som forcerar låset. Det är olagligt att berätta för någon hur man gör ett sådan verktyg. Det är olagligt att berätta för någon var man kan hitta information om hur man kan skapa ett sånt verktyg.

Kommer ni ihåg Schneiers Lag? Vem som helst kan utveckla ett säkerhetssystem så smart att han inte själv kan se dess brister. Det enda sättet att finna säkerhetsluckor är att visa alla hur systemet fungerar och be dem att testa. Men nu lever vi i en värld där alla schiffer som används för att skydda ett copyrightskyddat verk är utom räckhåll för den sortens testande.

Det är någonting som en teknikprofessor vid namn Ed Felten vid Princeton upptäckte när han skickade en skrivelse till en akademisk konferens angående bristerna i Secure Digital Music Initative - ett vattenmärkningssystem - framlagt av skivindustrin. RIAA svarade genom att hota med att stämma honom om han försökte knäcka det. Free Software Foundation tog fallet och slog tillbaka och RIAA lade sig. Tur för Ed. Nästa kille är kanske inte lika lyckosam.

Faktum är att nästa kille inte hade samma tur. Dmitry Skylarov är en rysk programmerare som höll ett tal på ett hackerkonvent i Vegas, angående bristerna i Adobes e-bokskydd. FBI slängde honom i finkan i trettio dagar. Han kom undan med en ursäkt, åkte hem till ryssland och den ryska motsvarigheten till utrikesdepartementet skickade ut en varning till alla sina forskare att hålla sig borta från amerikanska konferenser, eftersom att vi uppenbarligen blivit ett land där somliga ekvationer är olagliga.

Kringåendeskydd är ett kraftfullt verktyg för människor som vill utesluta konkurrenter. Om du påstår att mjukvaran i din bilmotor är ett copyrightskyddat verk så kan du stämma vem som helst som utveklar ett gränsnitt för det. Det är inte bara mekanikerna som drabbas. Tänk på alla som chiptrimmar sina bilar för att finjustera prestandan. Vi har företag som Lexmark som påstår att deras skrivarpatroner innefattar copyrightskyddade verk - mjukvara som som sätter en "jag är tom"-flagga när tonern är slut, och har stämt en konkurrent som har gjort en påfyllningskassett som sätter tillbaka flaggan. Till och med företag som tillverkar garagedörrsöppnare har get sig in i leken genom att påstå att deras mottagares mjukvara är copyrightskyddad. Vad kommer sen? Copyrightskyddade lysrörsarmaturer?

Även om man ser till legitima - ursäkta mig, "traditionella" - copyrightskyddade verk som filmer på DVD så är kringåendeskydd dåliga nyheter.

Copyright är en hårfin balansgång. Till exempel, en författare har ingen rätt att hindra någon från att överföra hans böcker till ett stödformat för blinda. I största allmänhet har en upphovsman väldigt lite att säga till om vad du kan göra med materialet efter att du (lagligt) har anskaffat det. Om jag köper din bok, din målning eller din DVD så äger jag den. Det är min egendom. Inte min "intellektuella egendom" - en konstig sorts psuedo-egendom som är fylld till bredden med undantag, servitut och begränsningar - utan riktiga, konkreta ägodel - den sort som domstolar har skött genom egendomslagar i århundranden.

Men kringåendeskydd låter rättshållare uppfinna nya och spännande upphovsrätter för sig själva - för att skriva privata lagar utan kontroll och debatt - som exproprierar dina intressen i din fysiska egendom till deras fördel. Regionskodade DVD-skivor är ett exempel på detta: det finns ingen upphovsrätt här eller någon annanstans jag känner till som säger att skaparen ska ha kontroll över var du avnjuter hennes kreativa arbete, efter att du betalt för dem.

Jag kan köpa en bok och lägga den i min väska och ta den vart som helst ifrån Toronto till Timbuktu, och läsa den varhelst jag befinner mig. Jag kan till och med köpa böcker i Amerika och ta med dem till England, där författaren kan ha gett en lokal publicist ensamrätt till distrubitionen, och som säljer dem för det dubbla amerikanska priset. När jag är klar med den kan jag sälja eller ge bort den i England. Upphovsrättsadvokater kallar detta första säljning, men du känner nog igen det som "kapitalism".

Nycklarna för att dechiffrera en DVD sköts av en organisation kallad DVD-CCA, och de har en hel hög med licenceringskrav för alla som vill ha en nyckel ifrån dem. Ibland dessa finns någonting som kallas regionskod: om du köper en DVD i Frankrike så ska den ha flaggan satt som säger "Jag är en Fransk DVD". Ta med den skivan till Amerika och din DVD-spelare kommer jämföra flaggan med sin egen lista över tillåtna regioner. Om de inte matchar kommer den säga att den inte får spela upp din skiva.

Kom ihåg - det finns ingen upphovsrätt som säger att en författare får göra så här. När vi skrev copyrightlagarna och gav författarna rätten att kontrollera visning, framträdande, kopiering, härledningar och så vidare, så utelämnade vi inte geografi av misstag. Det var medvetet. När din franska DVD inte går att spela i Amerika är det inte för att det är olagligt att göra det; det är för att filmstudiorna har uppfunnit en affärsmodell och sedan skapat en copyrightlag som stödjer den. DVDn är din ägodel och det är också DVD-spelare, men om du knäcker regionskodningen på din skiva så bryter du mot kringåendeskyddet.

Det var vad som hände Jon Johansen, en norsk tonåring som ville se fransk film på sin norska DVD-spelare. Han och några polare skrev lite kod som bröt CSS så att han kunde göra det.

Han är en efterlyst man här i Amerika; i Norge sparkade filmbolagen igång en stor process och anklagade honom för "olaga intrång i datorssystem". När försvaret frågade, "vilken dator har Jon gjort intrång i?" blev svaret; "sin egen".

Hans äkta, konkreta och fysiska ägodel har blivit exproprierad av den konstiga, hypotetiska, metaforiska intellektuella egendomen på hans DVD: DRM fungerar bara om din skivspelare ägs av den vars skivor du spelar.

3. DRM är dåligt för affärerna

Det är den sämsta av alla ideer förkroppsligade i DRM; att människor som gör skivspelare ska få bestämma vems skivor du ska få lyssna på, och att människor som gör skivor ska ha vetorätt över konstruktionen av skivspelare.

Vi har aldrig haft en liknande princip. Faktum är att det alltid har varit precis tvärtom. Tänk på alla saker som kan kopplas in i ett parallelt eller seriellt gränssnitt, som aldrig någonsin förutsågs av deras skapare. Vår starka ekonomi och snabba nyskapande är bi-produkter av möjligheten för vem som helst att skapa vad som helst som går att ansluta till någonting annat. Från Flowbee - en rakapparat som kopplas till damsugarslangen - till kabelhärvan som hänger ifrån din bils ciggarettändaruttag - standardiserade gränsnitt som alla kan bygga till är det som gör miljonärer av nördar.

Domstolarna bekräftar detta om och om igen. Det brukade vara olagligt att koppla in någonting som inte kom ifrån AT&T i telefonjacket. De påstod att det var för nätverkets säkerhet, men egentligen handlade det om att genom utpressningsmetoder skaka fram mer pengar, genom hyravgiften du tvingades betala för din telefon tills du betalt dess värde tusenfalt. När förbudet togs bort skapade det en marknad för tredjeparts telefonutrustning, från telefonsvarare till trådslösa nummerbrickor till headset - ekonomisk aktivitet för flera miljarder dollar hade varit förtryckt genom det stängda gränssnittet. Notera att AT&T tjänade otroligt mycket på detta; de gjorde stora pengar på att sälja telefon-kit.

DRM är mjukvarans motsvarighet till dessa stängda gränssnitt. Robert Scoble är en programmerare med en utmärkt blog, där han skrev en essä om det bästa sättet att skydda din investering i den digitala musiken du köper. Borde du köpa Apple iTunes musik eller Microsoft DRM musik? Scoble argumenterade att Microsofts musik var en bättre investering, eftersom att Microsoft kommer ha fler licensinnehavare för sina proprietära format och du kommer därför ha ett större urval av utrustning att välja ifrån när du köper prylar för att spela dina virtuella album på.

Vilken konstig tanke: att vi skulle utvärdera våra skivinköp baserat på vilket skivbolag som kommer tillåta den största mångfalden av skivspelare som kan spela dess skivor. Det är som att säga till någon att köpa Betamax istället för Edisons kinetoskop för att Thomas Edison är grinig när det gäller att licensera sina patent; allt medan man ignorerar världens obevekliga marsch mot det öppnare VHS-formatet.

Det är en dålig affär. DVD är formatet där killen som gör skivorna får bestämma hur skivspelaren ska fungera. Fråga dig själv: hur mycket innovation har vi sett på DVD-spelarområdet under det senaste decenniet? De har blivit billigare och mindre, men var är den knäppa och häppnadsväckande nya marknaden för DVD som öppnades av VCR? Det finns ett företag som tillverkar världens första hårdiskbaserade DVD-jukebox. En maskin som kan lagra 30 filmer, och den kostar 30 000 dollar. Vi talar om delar för ett par tusen dollar - allt det andra är monopolkostnader.

4. DRM skadar artisterna

Men hur är det med artisterna? Den hårt arbetande filmskaparen, den bläckfläckiga skribenten, den före detta heroinmissbrukande läderklädda rockstjärnan? Vi, det fattiga slöddret av den kreativa klassen är allas älsklingsbarn: RIAA och MPAA visar upp oss och säger, "men kan ingen tänka på våra barn?". Fildelare säger, "jo då, vi tänker på artisterna, men skivbolagen suger och vem bryr sig om er?".

För att förstå vad DRM innebär för artister så måste du förstå hur copyright och teknik interagerar. Copyright är i sig teknologiskt, eftersom allt det den addresserar - kopiering, överföring och så vidare - i sig är teknologiskt.

Pianovalsen var det första systemet för att enkelt och billigt kopiera musik. Den uppfanns under en tid då den främsta formen av underhållning i Amerika var att bjuda hem en duktig pianist och låta honom spela medan du sjöng med. Musikindustrin bestod nästan uteslutande av nottryckare.

Det självspelande pianot var ett digitalt inspelning- och uppspelningssystem. Pianovalsföretag köpte nothäften och rippade noterna från dem till nollor och ettor på en lång pappersrulle, som de sedan sålde i tusentals, hundratusentals - miljontals. Det gjorde de utan att ett öre gick till nottryckarna. De var digitala musikpirater. Arrrr!

Förutsägbart nog gick kompositörer och publicister i taket. John Philip Sousa åkte till kongressen och berättade att: "De här talande maskinerna kommer att förstöra den artistiska utvecklingen i det här landet. När jag var en liten pojke satt människor utanför husen under sommarkvällarna och sjöng nya och gamla sånger. Idag hör du dessa infernaliska maskiner dag och natt. Vi kommer inte ha stämbanden kvar kvar. Stämbanden kommer att försvinna genom en evolution, på samma sätt som svansen på människan försvann när han kom ifrån apan."

Utgivarna bad kongressen att förbjuda pioanovalsen och skapa en lag som gav musikindustrin vetorätt i alla system för att reproducera musik. Lyckligtvis insåg kongressen på vilken sida mackan var smörad och bestämde sig för att inte kriminalisera den främsta underhållningsformen i Amerika.

Men artisternas betalning innebar fortfarande ett problem. Den amerikanska författningen beskriver tydligt målet för amerikansk upphovsrätt: att främja användbar och nyttig konst och vetenskap.

Kompositörerna hade en poäng när de sade att de skulle komponera mindre om de inte fick betalt för det, så kongressen behövde ordna detta dilemma. Då kom de fram till följande; vem som än betalade en musikförläggare två cent skulle ha rätt att göra en pianovals av valfri låt som förläggaren hade givit ut. Förläggarna kunde inte säga nej, och ingen behövde betala en advokat för att debattera om ersättningen skulle vara två cent eller ett nickel.

Denna obligatoriska licens är fortfarande giltig: när Joe Cocker sjunger "With a Little Help from My Friends", betalar han en avgift till Beatles förlag och med det slipper han undan - även om Ringo avskyr tanken. Om du någonsing undrat över hur Sid Vicious övertalade Paul Anka att ge honom ett försök på "My Way", så vet du nu.

Denna obligatoriska licens gav oss en värld där tusen gånger så mycket pengar tjänades av tusen gånger så många kreatörer som gjorde tusen gånger så mycket musik som nådde tusen gånger så mycket folk.

Den här historien upprepar sig själv genom hela det teknologiska århundradet, vart tionde eller femtonde år. Radio genomfördes tack vare en carte blanche licens - musikbolagen gick samman och bad om ett antitrust-undantag så att de kunde erbjuda all sin musik för en fast avgift. Kabel TV krävde en obligatorisk: det enda sättet en kabeloperatör kunde få tag i sändningar var att piratkopiera dem och trycka ner dem i kablarna, och kongressen insåg att det var lämpligare att legalisera denna metod, snarare än att sabba med väljarnas TV-apparater.

Ibland har domstolar och kongressen bestämt att helt enkelt ta bort copyright - det var vad som hände med VCR. När Sony släppte sin VCR år 1976 hade filmstudiorna redan bestämt sig för hur man skulle uppleva film i vardagsrummet. De hade licenserat sin programmering till användning i en maskin kallad Discovision, som spelade skivor i LP-storlek som löstes upp efter ett par spelningar. Ett proto-DRM.

Den tidens upphovsrättslärda gav inte VCR särskilt goda odds. Sony argumenterade för att deras maskin erbjöd konsumenter legala nyttjanderättigheter, vilket definieras som ett användande som rätten slår fast är ett försvar mot intrång baserat på fyra faktorer: om nyttjandet omvandlar verket till något nytt, som ett collage; om det nyttjar en del av eller hela verket; om verket är artistiskt eller huvudsakligen faktiskt; samt om användandet underbygger skaparens affärsmodell.

Betamax misslyckades på alla fyra punkter. När du tidskiftade eller kopierade en Hollywoodfilm från etern så utförde du ett icke-transformerande nyttjande av 100 procent av ett kreativt verk på ett sätt som direkt underbygger Discovisions licenseringssystem.

Jack Valenti, filmindustrins talesman, berättade för kongressen 1982 att VCR är för den amerikanska filmindustrins "vad Boston Strangler är för en ensam kvinna hemma".

Men den högsta domstolen gick emot Hollywood 1984 genom att fastställa att maskiner som erbjuder i huvudsak lagliga funktioner inte var olagliga. Med andra ord - "vi köper inte Boston Strangler snacket: om din affärsmodell inte kan klara uppkomsten av detta allmännyttiga verktyg så är det dags att skaffa en ny modell eller gå i konkurs."

Hollywood hittade en ny affärsmodell, precis som TV-sändarna hade gjort, precis som varietéartisterna hade gjort, precis som musikförlagen hade gjort, och de gjorde mer konst som försörjde fler artister och nådde en bredare publik.

Det finns en sak som varje ny affärsmodell för konst hade gemensamt: de innefattade mediumet de levde i.

Den lutherska bibeln lyckades inte på grunderna som gjorde en handskriven munkbibel värdefull: de var fula, de var inte i latin och de lästes inte högt av någon som kunde tolka dem för publiken. De representerade inte år av hängivet-med-stort-H arbete utfört av någon som vigt sitt liv åt gud. Vad som gjorde Luthers bibel till en framgång var dess skalbarhet: den var mer populär tack vare dess snabba förökningstakt: alla framgångsfaktorer bleknar i jämförelse utbredning. De mest lyckade organismerna på jorden är de som reproducerar sig mest: insekter och bakterier, reproduktion är den främsta av alla överlevnadsstrategier.

Pianovalsar lät inte lika bra som musiken framförd av en skicklig pianist: men de var mer *skalbara*. Radio saknade de sociala bitarna ett live-framträdande innebar, men fler människor kunde bygga en kristallmottagare och rikta den rätt än vad som fick plats i den största varietéteater. MP3or får man inte med en inlaga med texter, de säljs inte av en insatt skivbutikskassör som kan hjälpa dig med ditt val, dåliga rippar och avklippta filer finns det i överflöd: jag laddade en gång ned en tolv sekunder lång kopia av "Hey Jude" från Napster. Ändå håller MP3 på att konkurrera ut CD-skivan.

Jag vet inte vad jag ska göra med skivor längre. Jag får dem, och de är som den där skyddspåsen du får när du köper en stilig kostym: det är fint och du känner dig som en idiot när du slänger dem, men allvarligt talat, hur många sådana här kan man äga och ha användning för? Jag får plats med tiotusentals låtar på min laptop, men en jämförbar hög med skivor, med inlaga och så vidare - det är en belastning: det är en del av min månatliga förrådshyra.

Här är två viktiga saker att känna till om datorer och Internet:

1. En dator är en maskin gjord för att arrangera bitar.
2. Internet är en maskin gjord för att flytta bitar från en plats till en annan väldigt snabbt och billigt.

Vilket nytt medium som helst, som innefattar Internet och datorer kommer att omfamna dessa två faktum, inte beklaga sig över dem. En tidningspress är en maskin som spottar ut billiga och kladdiga nyhetstryck väldigt fort: om du försöker få den att trycka litografi så får du skräp. Om du försöker få den att trycka dagstidningar, så får du grunden till ett fritt samhälle.

Precis så är det med Internet. Under Naptsers glansdagar gick skivbolagsdirektörer på konferenser och berättade för alla att Naptser var dömt, för att ingen ville ha förlustkomprimerade MP3or utan inlagor eller avklippta filer och felstavade metadata.

Idag hör vi hur e-boksutgivare berättar för varandra och vem som gitter höra på att det stora hindret för eböcker är skärmupplösning. Det är skitsnack, och det är också hela sermonetten om hur fin en bok är på din bokhylla och hur gott den luktar och hur lätt den är att ta med sig i badkaret. Detta är uppenbara och felaktiga påståenden, precis som radio kommer bli populärt så snart de listar ut hur de kan sälja korv till dig under pauserna, eller att filmerna kommer att lyckas först när man kan få skådespelarna att stiga fram och ta emot applåderna efter filmen. Eller att vad den protestantiska reformationen verkligen behöver är Luthers bibel med belysning i marginalen och en hyrpräst för att läsa högt ur din helt personliga Guds Ord.

Nya media lyckas inte för att de är som gamla media, men bättre: de lyckas för att de är sämre än gamla media på saker som gamla media är bra på, och bättre på saker som gamla media är dåliga på. Böcker är bra på att vara pappersvita, högupplösta, otekniska, billiga och förbrukningsvaror. E-böcker är bra på att vara vartsomhelst i hela världen på samma gång, helt gratis i ett format så formbart att du lätt kan klistra in det i din chattklient eller skapa en mejlinglista och skicka en sida om dagen.

Den enda verkligt lyckade e-publiseringen - jag talar om hundratusentals, miljoner kopior spridda och lästa - är bokpiratscenen där scannade och OCRade böcker sprids på fildelningsnätverken. De enda framgångsrika lagliga publisisterna är de vilkas böcker korsar Internet utan teknologiska bojor: förläggare som Baen Books och min egna, Tor, som släpper delar eller hela produktsortimentet i standardiserade ASCII, HTML och PDF-format.

De hårdvaruberoende e-böckerna, de genom DRM användning- och kopieringsbegränsade e-böckerna, är en katastrof. Försäljningen rör sig om tiotals, ibland hundratals. Science Fiction är en nischad branch, men när du säljer kopior i tiotal är det inte ens ett arbete - det är en hobby.

Varenda en av er har följt en kurva då ni läser fler och fler ord på fler och fler skärmar varje dag genom större delen av era karriärer. Det tar ut varann: du har också börjat läsa färre och färre ord på färre och färre sidor efterhand som tiden gått: dinosaurie-VDn som skriver ut sina mejl och låter sin sekreterare diktera ett svar är historia.

Idag, i denna sekund, läser folk ord på skärmar varenda timme som de kan uppbringa. Dina ungar stirrar på sina Game Boys tills ögonen faller ut. Tonåringar trycker på ringklockan med sina högt uppskattade SMS-knappande tummar istället för sina pekfinger.

Pappersböcker är förpackingen som böcker kommer i. Billiga skrivar-binderier som Internet Bookmobile som kan producera en fullblodig, fyrfärgs, glansigt omslag, tryckt rygg, perfekt bunden pappersbok på tio minuter för en dollar är framtiden för böcker: när du behöver ett exempel på en pappersbok så skapar du en, eller en del av en, och slänger den när du är klar. Jag landade på SEATAC i måndags och brände ett par cd-skivor från min musiksamling för att lyssna på i hyrbilen. När jag lämnade tillbaka bilen lämnade jag skivorna i den. Vem behöver dem?

Så fort en ny teknik stört upphovsrätten så har vi ändrat upphovsrätten. Copyright är inte en etiskt sak, det är en praktisk lösning. Det finns ingenting moraliskt med att betala en kompositör två cent för rätten att göra en pianovals, det finns ingenting omoraliskt med att inte betala Hollywood för rätten att spela in filmer ifrån TV. Det är bara ett bra sätt att balansera saker och ting så att folkets fysiska egendomsrätt i deras videobanspelare och fonografer respekteras, och så att kreatörer får en tillräckligt stor morot för att fortsätta göra shower och musik och böcker och målningar. Teknik som stör copyright gör det för att den förenklar och sänker priset på skapande, kopierande och spridande. Den nuvarande upphovsrättbranchen utnyttjar svagheter i det gamla produktions, reproduktions och distributionssystemet, och de kommer försvagas av den nya tekniken. Men tekniken ger oss alltid mer konst och större räckvidd: det är vad teknik är till för.

Tekniken ger oss större kakor som fler konstnärer kan få en bit av. Det har blivit underförstått erkänt vid varje skede av copyfighten sedan pianovalsen. När copyright och teknologi kolliderar, är det copyrighten som förändras. Vilket innebär att dagens copyright - det som DRM formellt understöder - inte kom ner från berget på två stenplattor. Den skapades i går för att inhysa den teknologiska verklighet som skapades av uppfinnare av gårdagens generation. Att överge uppfinningen nu berövar morgondagens artister den nya marknaden och den nya räckvidden och den nya publiken som Internet och hemdatorn kan ge dem.

5. DRM är en dålig affär för Microsoft

När Sony släppte sin VCR gjorde de en skivspelare som kunde spela Hollywood's skivor, även om Hollywood inte gillade idén. Industrierna som växte upp tack vare VCR - videouthyrning, heminspelningar, videokameror - till och med Bar Mitzvah kameramän - innebar miljarder för Sony och dess kumpaner.

Det var en bra affär - även om Sony förlorade Betamax/VHS-kriget tjänade de mer än nog på VCR-für-alles för att gottgöra det.

Men sen köpte Sony upp ett relativt litet underhållningsföretag och började totalsabba allting. När MP3 blev allt mer populärt och Sony'swalkman-kunder krävde en bra och robust MP3-spelare lät Sony sin musikmarknads-enhet bestämma; istället för att föra en kraftfull MP3-spelare så släppte de Music Clips - lågprestandamaskiner som spelade hjärndöda DRM format som Real och OpenAG. De lade ner mycket pengar på att ta fram "funktioner" för de här maskinerna för att hindra deras kunder från att fritt flytta sin musik fram och tillbaka mellan sina maskiner. Kunderna höll sig långt, långt, borta.

Idag är Sony helt strandsatta när det gäller portabla musikspelare. Marknadsledarna är små singaporianska företag som Creative Labs - den sortens företag som Sony brukade krossa som en insekt, innan de blev besegrade av sin underhållningsenhet - och PC-företag som Apple.

Det är för att Sony släppte en produkt som det inte fanns någon efterfrågan för. Ingen Sonykund vaknade en morgon och sa "Jäklar alltså, jag önskar att Sony kunde lägga ner massor av pengar och energi på att utveckla något så att jag kan göra mindre med min musik". Alternativen fanns och Sony's kunder log när de övergav fartyget.

Samma sak hände massor av människor jag känner som brukade rippa sina skivor till WMA. Ni utvecklade mjukvara som gjorde mindre och mer välljudande rippar än MP3-formatet kunde uppbringa, men ni såg också att till att låtarna man rippade var hårdvarubundna till deras PC. Det innebar att när de gjorde säkerhetskopior på sin musik och ominstallerade deras operativsystem (någonting som inte är alltför ovanligt, tack vare spy- och malware-krigen), så upptäckte de efter att ha återfört sin musik att de inte längre kunde spela upp den. Spelaren såg det nya operativet som en ny maskin och låste tillgången till deras egen musik.

Det finns ingen efterfrågan för denna "funktion". Ingen av era kunder vill att ni ska göra dyra förändringar i era produkter som gör säkerhetskopiering och återskapning ännu svårare. Och det finns inget tillfälle då era kunder kommer vara mindre förlåtande än då de försöker återskapa sina data efter katastrofala tekniska fel.

Jag talar av egen erfarenhet. Jag köper en ny Powerbook var tionde månad, och eftersom att jag alltid köper den nyaste modellen samma dag som den presenteras, får jag många måndagsexemplar. Det innebär att jag nådde iTunes begränsning i antal tillåtna autentiserade datorer och fann mig själv helt oförmögen att spela all den musik jag köpt från iTunes för att en av mina autentiserade maskiner var ett måndagsexemplar som Apple plockat isär i väntan på delar, en var på reperation hos Apple och den tredje var min mammas dator, 5 000 kilometer borta i Toronto.

Om jag hade varit en mindre god kund för Apple's hårdvara så hade allt varit okej. Om jag hade varit en något mindre entusiastisk evangelist för Apple's produkter - om jag inte hade visat min mamma hur iTunes musikbutiken fungerade - hade jag varit helt lugn. Om jag inte hade köpt så mycket iTunesmusik att bara tanken på att bränna ut den på skivor och rippa om den var en hopplös uppgift, så hade allt varit bra.

Som det står nu så har Apple belönat mitt förtroende, missionerande och helt hopplösa spenderande genom att behandla mig som en skurk och låser ute mig ifrån min egen musik, vid ett tillfälle då min Powerbook är på reperation - alltså vid ett tillfälle då jag knappast känner för att vara generös mot Apple.

Jag är en ytterlighet i det här fallet, men jag är bara en av många som komma skall. Om Apple lyckas med sina affärsplaner så är det bara en tidsfråga innan till och med genomsnittskunden har uppgraderat tillräckligt med hårdvara och köpt tillräckligt med musik för att sluta där jag är nu. Vet ni vad jag skulle kasta mig över? En skivspelare som lät mig spela allas skivor. Just nu är det närmsta jag har kommit en Open Source applikation vid namn VLC (http://videolan.org), men det är lite klumpigt, lite buggigt och det kom inte förinstallerat på min dator.

Sony gjorde inte en betamaxspelare som bara spelade filmerna som Hollywood godkände - Hollywood bad dem att göra det, de föreslog en tidig analog sändningsflagga som bandspelare kunde känna av och reagera på genom att stänga av inspelningen. Sony ignorerade dem och gjorde produkten som de trodde att deras kunder ville ha den.

Jag är en Microsoftkund. Precis som miljontals andra Microsoftkunder så vill jag ha en spelare som spelar upp vad jag än kastar åt den - och jag tror att ni är företaget som kan ge det till mig.

Ja, det skulle bryta mot upphovsrättslagarna som det är nu, men Microsoft har gjort piratverktyg som ändrat upphovsrättslagarna i decennier nu. Outlook, Exchange och MSN är alla verktyg som främjar storskaliga digitala upphovsrättsbrott.

Fast mer betydande - IIS och era cachande proxies skapar och sprider kopior av dokument helt utan deras skapares samtycke, något som, om det är lagligt idag, enbart är lagligt för att företag som Microsoft gick i spetsen och gjorde det och utmanade lagskrivarna. Microsoft stod upp för sina kunder och för utveckling, och vann så självklart att de flesta inte ens insett att det varit en strid. Gör det igen! Det här är företaget som stirrar världens hårdaste och tuffaste anti-trust myndigheter i ögonen och skrattar. Jämfört med anti-trustfolket är upphovsrättsskapare mesar. Ni kan ta dem med ena armen bakom ryggen!

I Siva Vaidhyanathan's bok "The Anarchist in the Library" skriver han om varför studiorna inte ser kundernas behov. Det beror på att folk som jag och du spenderade åttio och nittio-talen med att läsa upp taskiga science fiction historier om omöjlig DRM-teknologi som skulle låta dem ta betalt varje gång någon såg på den film. Vill du spela fram? Det kostar ett par öre. Pause kostar en krona i timmen. Mute-knappen kostar en spänn.

När Mako Analysis släppte sin rapport förra månaden och rådde telefonbolagen att sluta stödja Symbian-telefoner så skrev de det senaste kapitlet i denna historia. Mako säger att telefoner som min P900, som kan spela MP3 som ringsignal, är dåliga för mobiltelefonekonomin, eftersom att det innebär slutet för ockrarna som säljer ringsignaler. Vad Mako säger är att bara för att du köpt en CD så innebär inte det att du ska förvänta dig att kunna lyssna på den på din MP3-spelare, och bara för att du kan spela den på din MP3-spelare finns det ingen anledning att tro att det ska fungera som ringsignal. Jag undrar vad de tycker om väckarklockor som spelar CD-skivor när väcker dig på morgonen. Stryper det inkomsterna för "väckarklockssignal"-marknaden?

Telefonbolagens kunder vill ha Symbian-telefoner och just nu, åtminstonde, inser bolagen att om inte de säljer dem så kommer någon annan att göra det.

Marknadsläget för riktigt kapabla maskiner är helt otroligt. Det finns ett företag där ute som tar 30 000 dollar för en 600 dollars DVD-jukebox - gå och ta dem! Steve Jobs kommer inte att göra det: han är vid D-konferensen och berättar för filmbolagsdirektörer att inte släppa högupplösta filmer innan man är säker på att ingen kommer göra en kompatibel DVD-brännare som fungerar i en PC.

Kanske kommer de inte svälja hans skitsnack, men de är inte heller särskilt intresserade i vad ni har att sälja. Vid förra mötet med Broadcast Protection Discussion Group, där Broadcast Flag-tekniken blev definierad, var bolagens inställning "Vi tar vilket DRM som helst, förutom Microsofts och Philips". När jag mötte ett par hårt arbetande UK broadcast-killar inför diskussionen om den europeiska versionen av Broadcast Flag som ska äga rum på Digital Video Broadcasters Forum, sa de till mig "ja, det är annorlunda i Europa: de oroar sig mest för att något Amerikanskt företag som Microsoft ska sätta klorna i Europeisk television".

Amerikanska filmstudior ville inte att de Japanska elektronikföretagen skulle få någon bit av filmkakan, så de kämpade mot VCR. Idag håller alla filmskapare med varandra om att ni inte ska få komma emellan dem och deras kunder.

Sony fick ingen tillåtelse. Det ska inte ni heller ha. Börja bygga skivspelaren som kan spela allas skivor - för om inte ni gör det så kommer någon annan att göra det.

Författare: Cory Doctorow